John Carpenters The Thing från 1982, är en skräckfilm som, jag tycker, håller än i dag. Filmen är baserad på John W. Campbells roman, `Who Goes There?´, och följer en grupp forskare i antarktis, som i mitten av en storm och den iskalla kylan, fallar offer för ett utomjordiskt monster som kan härma och ta skepnaden av dem det dödar.
Det är en fantastiskt bra film som är lika nagelbitande spännande och fulla av suspens att det är svårt att inte se den ifrån början till slut. Även om man ibland skulle vilja det.
Filmen är så full av blod och inälvor som spills ut på golvet framför fötterna på den dem tillhörde att man börjar må illa. Armar och ben som flyger åt alla håll, huvuden som slits av kroppar, och sedan får ben och vandrar i väg för att fortsätta sprida terror och skräck, för att sedan resa sig ur marken i formen av ett missfoster, en köttig blandning av människa och hund! En skapelse inte ens djävulen själv skulle kunna fantisera fram om...
*host...*
Hursomhelst!
Det är en bra film. Det har en handling som rör sig långsamt framåt, men den fyller dötiden med suspens och misstänksamhet åt karaktärerna.
Det finns inte någon klar huvudkaraktär till en början, även om det är Kurt Russel som spelar Mcready, så är det inte någon klar hjälte roll han har.
Det är karaktärer som har många fel hos sig, men som man i slutändan vill att det ska gå bra för, och man förstår många av valen dem gör, även om dem ofta är orationella. Dem är rädda, och dem kan inte lita på någon av sina medarbetare.
Men det alla minns mest med den här filmen är dem otroliga specialeffekterna. Enligt mig har praktiska effekter aldrig används så väl, och kommer säkert aldrig göras igen heller.
Visst det är äckligt och obehagligt, men det var också meningen. Nu när vi lever i en id där allt görs med datorer, är det väldigt häftigt att se effekterna i den här filmen. Det får den faktiskt att hålla mer idag än vad den gjorde förut, enligt mig.
Och med det ska vi börja prata om dagens film, som är en förhistoria till The Thing från 1982...vilket är...The Thing!... från 2011. Det kommer inte bli förvirrande alls...
Det är omöjligt för mig att prata om den här filmen, och inte säga något om den tidigare. Det är tyvärr en jänförelse som är omöjlig att inte göra, och kanske hade jag sett på den här med ett bättre ljus, om den inte hade varit en del av John Carpenters version.
Filmen börjar i Antarktis, där en grupp norska forskare råkar ut för en olycka där dem brakar emellan två isblock med sin bil, men blir fastklämda mellan blocken. Dem upptäcker då i sin olycka ett stort rymdskepp som ligger begravt under isen.
Bara en sån dag liksom!
Vi klipper nu till Kate Lloyd, som spelas av Mary Elizabeth Winstead <--- som är en duktig skådespelerska, vilket hon har visat många gånger förut, så varför hon tar roller där hon iprincip spelar en vitbrödskiva, förstår jag inte. Hon var jättebra i `Smashed´! Jag klandrar inte henne för den här torra rollen, för hon spelar den så gott hon kan, med det lilla hon har att jobba med. Det är bara synd när en...
Hursomhelst!
Hon blir hämtad för att hjälpa till med uppgrävningen av en nedfryst livsform norrmännen hittade, och flyger genast med ner till en bas i Antarktis. Det var här jag började bli intresserad, då jag förstod att det här är samma bas som Macready besöker i John Carpenters film, men när han besöker den är den nedbränd och förstörd, med en mängd döda kroppar utspridda runt basen.
Dem gräver ut varlesen ur isen, och börjar genast att fira sitt fynd. 
Men det dröjer inte länge tills isen runt varelsen spricker, och den ger sig ut på sin nu, påbörjade jakt. Dem lyckas tillsynes döda den, när den fastnar i en utav basens stugor, men inte utan förlust, då en utav norrmännen förlorar sitt liv.
Den känslolösa ledaren beordrar genast att varelsen-
ska hämtas och läggas på hans operationsbord för att studeras. Dem märker snart att varelsen hade försökt att absorbera sitt offer in i sin kropp. Dem finner också en metal bit ifrån norrmannens brutna ben,
Kate börjar nu studera monstrets celler, och märker att monstrets egna celler angriper och sedan härmar norrmannens som dog. Hon finner också metalfyllnader ifrån någons tänder, ligga på marken och att duschen i badrummet är nerblodad, vilket får henne att förstå. Varelsen lever fortfarande.
Under tiden skickar dem andra efter hjälp, där en utav dem som hittade varelsen skadades.
Helicoptern flygs av Joel Edgerton, som precis som Mary Elizabeth Winstead, har varit bra i andra filmer, men som inte har mycket att jobba med här heller. Han har dock lite mer av en karaktär, där han visar att han bryr sig om sina medarbetare, och litar på dem som jobbar närmast honom. Bara inte så mycket på dem som arbetar på den norska basen.
Varelsen har dock tagit skepnaden av en av passagerarna ombord på helikoptern och angriper nästan genast
med en blodig våg av köttiga trådar. Helikoptern kraschar, och ingen räddning verkar komma.
Kate förklarar sin teori för dem andra, att varelsen kan ta deras skepnad, om tänderna och den blodet i duschen som någon hade torkat bord, men kan inte härma oorganiska material. Därför kunde den inte härma rotfyllnaden eller metalskenan i benet. Ingen tror på henne därför att...därför.
Men en kvinna, som arbetar på basen, berättar för kate, att hon sett en utav männen komma ut ifrån badrummet med trasor och handukar.
Hon visar sedan Kate vägen dit dem gömt nycklarna till fordonen, så att ingen ska kunna lämna dem.
Då kvinnan börjar förvandla sig till ett groteskt monster.
Efteråt följer en rad scener där man inte vet vem som är smittad eller inte. Dem gör sin egen version av den populära blod scenen ifrån orginalet, men inte alls lika kraftfullt. Och den slutar, så som orginalet börjar, med att norrmannen jagar hunden med helikoptern.
Det här är...Det här är...
Det här är inte en dålig film. Men den är sämre än orginalet, och det är rätt så mycket. Det finns spänning i den, men den får aldrig samma, nästan paranoida känsla som orginalet bygger upp. Man kunde inte lita på någon i den filmen. Det fanns ingen som inte kunde vara varelsen.
I den här filmen vet man alltid att Kate inte är smittad. Man vet alltid att hon är firsk, vilket också gör henne till den enda karaktären man kan hålla på i hela filmen, vilket också tar bort en stor del av dramat som utspelar sig mellan personerna som är fast tillsammans med ett monster.
Effekterna består endast av dataanimerade skapelser. Monster modellerna ser fasansfulla ut, nästan som att dem blivit ryckta ut från sidorna av en Lovecraft novell. Men det är så tydligt att dem är dataanimerade. Nästan tecknade. Även om själva monstret ser otäckt ut, så är det så overkligt att det blir mer distraherande. Man vet att dem inte springer från något, då det är så tydligt att det inte finns någonting fysiskt där.
Filmen fokuserar mycket på att visa monstret så mycket som möjligt, när det inte är det som gör varelsen eller filmen skrämmande. Visst den är otäck, visst jag skulle inte vilja möta på den i en lång, trång, gång... hehe...
Men det som gjorde orginalet så obehaglig var just att varelsen kunde vara vem som helst. Det fanns ingen som inte kunde vara smittad.
Monstret visade tecken på intellekt i orginalet, det väntade tålmodigt, tills det inte hade något val att visa sig eller när den behövde ta en ny kropp. Annars visade den tålamod. Den slog till när den behövde, och bockade av sina offer en efter en.
I en scen i 2011 versionen börjar monstret krypa runt på alla fyra och jaga människorna. Det hela ser väldigt komiskt ut, det är en jätte dålig effekt, och det får varelsen att verka och agera som ett djur. Den vrålar, gläfser och dreglar i varje scen den syns i.
Det är svårt för mig att köpa det beteendet när den senare i filmen startar upp och ämnar att styra ett rymdskepp.
Det är en film som är väldigt "Okej." Den har fått hård kritik av både fansen och kritiker. Mycket har den också förtjänat. Men det är inte en värdelös film. Kritiken kommer ifrån jämnförelser mellan den här och orginalet, och där kan den inte mäta sig. Är man inte jätte intresserad kan man hoppa över den här filmen.
Nästa film kommer på måndag!