Grattis till Hal 9000 som fyller 25 år idag. I filmen 2001: A Space Odyssey, förklarar Hal att han aktiverades för första gången 12 januari, 1992. Det är lite roligt, då 2001 också firar 50 års jubileum nästa år... det är inte alla som åldras 25 år på ett enda år.
____________________
Jag tycker om att bli rädd nä jag ser på film. det låter kanske lite konstigt, men jag tycker om att när jag ser på en skräckfilm, så brukar jag kunna leva mig in i den och ofta faktiskt känna lite av det obehaget karaktärerna i flmen också känner.
Skräck har blivit lite av ett skämt som filmgenre, ibland även om den görs bra.
Det finns en viss stolthet med människor idag som ser på skräckfilm. Ofta har man bestämt sig för redan innan filmen börjar, att man inte tänker bli rädd.
Det finns många dåliga skräckfilmer där ute, jag är välmedveten om det, jag har sett en stor mängd utav dem själv, och jag förstår alla klyschor och normerna dem vanligtvis följer. Jag förstår beteendet, men har man blivit så trångsynt att man ser alla skräckfilmer på samma sätt, även om dem faktiskt är bra?
För även om det finns många dåliga skräckisar så finns det också många bra. Men dem får också den dåliga stämpeln, ibland utan anledning.
Jag är ofta med om att folk i min närhet som helt missar att ta in atmosfären, karaktärerna och handlingen. Men sedan räknar varje Jump-scare som dyker upp , följt av ett djupt suckande.
Jag är väldigt kritisk nu, men lite av problemet ligger i filmpubliken själv när det kommer till skräck.
Jag fick höra många gånger att just den här filmen var jätte dålig innan jag såg den själv.
The Babadook har en jätte öjlig titel, det har den. Men det är nog den bästa skräckfilmen jag har sett det här året.
Jag vet att det fortfarande bara är januari, men ändå...
Filmen börjar med Amelia, som återuplever ett traumatiskt ögonblick i sitt liv. När hon förlorar sin make i en bilolycka påväg tll sjukhuset, där hon ska föda deras son.
Amelia är deprimerad och utmattad. Hennes son, Samuel, har många underliga vanor för sig, han har svårt att sitta still,tar med sig vapen till skolan, har svårt att sova, väldigt högljudd och behöver sin mors uppmärksamhet nästan hela dagen.
Det tär på Amelia, som blivit reserverad, och inte riktigt trivs i sin sons närhet längre.
Nästan varje natt väcker Samuel Ameila, då han drömt om ett monster. Amelia måste då kolla vart enda skrymsle i Samuels rum, för att visa honom att det inte alls finns några monster som gömmer sig i hans rum.
Hon måste också läsa en godnatt saga för honom, så att han återigen ska kunna somna om.
En natt väljer Samuel en bok, som Amelia aldrig sett förut, kallad `Mister Babadook´. Boken visar karaktären Babadook, som pratar i korta ramsor och rim, lite som en Dr. Seuss bok!
Bara inte charmigt...eller roligt...
Boken visar hur Mr. Babadook, en mörkkädd man i topphatt, med ett kritvitt ansikte och ett stort grin, torterar en stackars pojke, och dem som låter honom komma in.
Amelia vägrar fortsätta läsa den efter bilderna blir mer grafiska.
Samuel blir därefter övertygad om att Babadooken finns på riktigt. Det hela leder till att Samuels redan tröttsamma beteende, blir mycket värre.
Underliga saker börjar hända i huset. Konstiga ljud hörs om nätterna. Amelia hittar även glas i sin mat, vilket Samuel skyller på Babadooken.
Samuels beteende blir allt mer besvärligt allt eftersom, means Amelia kämpar för att stå ut psykiskt med hennes son, och dem underliga händelserna om natten.
Jag vill inte säga mer än så. Det är en väldigt bra film. det är synd om dem bägge två, då Samuel är helt övertygad om att det han ser och det som händer, medans Amelia faller längre och längre ner i trötthet, och sakta börjar förlora förståndet.
Essie Davis, som spelar Amelia, är fenominal i den här filmen. Det är ett väldigt trovärdigt framträdande, och mycket av det som gör filmen så obehaglig kommer just ifrån hennes karaktär.
Det filmen gör bra är att den får en att till en början vara på Amelias sida. man förstår hur jobbigt hon ahr det i sin vardag, man kan bara se på henne hur varenda dag sliter på henne mer och mer.
Jag har inte tyckt så illa om en barnkaraktär förut, som jag gjorde med Samuel. Det var omöjligt att tycka om honom, allt han gjorde gick mig på nerverna. Men sedan börjar filmen byta och skifta. Samuel blir mer sympatisk, han visar sidor som man kan tycka om hos honom, medans Amelia nästan faller sönder helt och hållet.
Men man glömmer aldrig det som hänt. Trotts att karaktärerna framställs i olika ljus, så glömmer man inte av hur Samuel var, när han skrek och och sköt pilar i skolan. Eller hur Amelia slet som ett djur för att vara sin son till lags.
Man får sympati för dem bägge, och man förstår vart dem båda kommer ifrån, när det hela brakar samman.
Effekterna är också väldigt bra. Man får aldrig riktigt se vad det är som jagar Amelia och Samuel om nätterna, om det ens är något. Skepnader och skuggor, men man får aldrig en riktig form, vilket förstärker det hela att allting kanske bara existerar i Amelias huvud. Det är inga jump-scares här. Allting sker med väldigt praktiska effekter, väldigt lite utav det är datoranimerat.
Jag rekommenderar den som tusan! Det var väldigt länge sedan en film fick mig att känna mig helt iskall inombords. Skräcken kommer inte ifrån några högljudda special effekter, som kommer när någon hoppar fram bakom ett hörn, eller en väldans massa blod och inälvor.
Det är en jätte bra film.