Sushi är på allvar!

Jag vet inte om det alltid har varit på det här viset, och säkerligen kommer många utav er att vilja rätta mig i det här. Jag vill också bara påpeka att jag kommer låta en aning bitter i det här inlägget. Och det kanske jag är också...

Men är människor "drygare" nu än vad dem var förr i tiden?

Jag vet inte. Det är någonting jag har tänkt på dem senaste dagarna, efter att jag var och åt sushi med några av mina vänner. 
Kul, tänkte jag. Jag äter aldrig sushi annars, och det är ju alltid trevligt att äta ute. Och det var mycket trevligt. Men det hände något som fick mig att börja tänka, som också fick mig att reflektera över tidigare händelser i livet och med mig själv.

När vi satt oss vid bordet, och efter att vi småpratat lite. Jag hade presenterat mig för min väns nya pojkvän, och dennes bekante likaså. Alla hälsningar, och trevligheter var avklarade, och vi var redo att äta.

Detta var en resturang där maten kommer på löpande band. Man plockar på sig det man vill äta, och sedan betalar man, beroende på hur mycket, och vad man åt.

Jag, i mitt enkelspåriga huvud, tänkte ta för mig av det som jag tyckte såg gott ut. Jag är ingen sushi fantast, och är absolut inget kullinariskt proffs. Men jag tycker det är roligt att testa på nya, främmande saker, och att bilda min egen uppfattning.

Men jag fick klart informerat för mig att jag åt sushi fel. 

Missförstå mig inte. Jag kan äta med ätpinnar. Och jag slabbade inte runt med såsen, sög eller smackade på ett otrevligt fel. 

Jag gjorde fel när jag åt. Vem som sade det här till mig, spelar ingen roll.
 
Men det berättades för mig att jag skulle äta en viss sushi först, sedan skulle jag äta en annan, sedan skulle jag äta en annan, sedan en annan och arbeta mig uppåt på något vis.

Jag gjorde det inte, utan jag åt det jag ville äta. Enligt mig finns det inget rätt sätt att äta sushi på, mer än ens eget vis. Det är lite som att man skulle sitta på resturang, och någon skulle säga att du beställde fel.

Hela saken fick mig att tänka. 
Har vi som människor blivit för självgoda? Tar vi oss själva på för stort allvar?
Jag märker det mer ofta än sällan, folk som gärna pekar ut fel hos andra, men som tar väldigt illa vid sig när någon annan pekar tillbaka.

Det tåls att tänka på.

Vi ses snart!