Odd one out

Det är alltid en gnagande oro hos många att man inte passar in. Det nästan eviga tvånget att man ska vara och bete sig på ett speciellt vis syns inte bara hos unga, utan hos dem flesta äldre också.

Det som anses konstigt och underligt är det som bryter emot normerna. Det är emellertid oftast ok när det speciella inte är alltför... speciellt. När det bryter emot det "normala" allt för mycket.

Jag tror inte det finns en ända människa som inte har något speciellt med sig. Jag tror alla har något som gör en unik. Det enda det handlar om är att några visar det mer, och andra vill inte att någon ska veta om det som gör dem säregen.

Jag har förmodligen alltid varit en underlig kille. Alltid varit lite av en "odd one out", och alltid haft det svårt att passa in.

Jag förstår att jag kommer få slita med det i resten av mitt liv. Jag är som jag är, och just nu trivs jag med mig själv. Så för min del är det helt OK.

Jag har tänkt mycket på det på senare tid. Att man "ska" vara på ett visst sätt. Även om jag idag kan tycka att mer och mer accepteras av andra, och det är betydligt lättare att vara sig själv 2015, än vad det var...1997.

Då var jag inte gammal, men jag minns tydligt en händelse som skedde i mina tidiga år i skolan.

Vi hade hela klassen fått bokstaven "L" i uppgift. Spännande bokstav måste jag säga. Det finns många ord på L som är helt fenomenala.
Så som... Lappland...? 

Hursomhelst!

Vi blev alla tilldelade ett papper med en svartvit bild på ett tecknat lejon. Vi skulle alla färglägga den här bilden så att den såg ut som ett lejon. 

Alla tyckte det här var en kul sak att göra. Inklusive jag själv. Jag gillade att måla, och var faktiskt tämligen bra på det. Vissa skulle säga att jag faktiskt var bäst i klassen, om det inte hade varit för den där förbaskade Johanna som aldrig ritade över linjerna. Precision med kritan hade hon olikt någon annan.  

Hursomhelst...

Så fick vi väldigt tydliga instruktioner om hur lejonet skulle se ut.
Gul päls.
Brun man.
Svarta klor och Nos.
Men vi fick välja ögonfärg på lejonet. 

Detta med eget val av ögonfärg verkade chocka dem flesta av mina klasskamrater. Det fanns så många färger att välja mellan, och man fick välja vilken av dem man ville?
Alla var glada. Alla skrattade och skojade.

Men vid ett runt bord, ovanpå en väldigt hård stol, satt jag. Truligt förbannade jag dem som gjort valet att lejonet på bilden behövde se ut precis som ett vanligt lejon.
Jag svor över dem som satt upp prototypen av den tecknade bilden, redan färglagd och klar. Bara för oss att kopiera. ( Men vi fick välja ögonfärg)

Med en ilsken hand grep jag tag i en krita, och med hopknipna tänder började jag färglägga mitt lejon framför mig. Jag satte mig så jag inte skulle bli störd. Ingen skulle stoppa den kalfus prydda rebellen nu!

När lektionen var slut skulle vi alla lämna in våra lejon, så att vår lärare kunde hänga upp dem så att våra föräldrar kunde se.

När dem fick mitt lejon såg dem båda upp på mig. Dem frågade varför jag hade gjort det jag gjort.
Jag sade att jag tyckte om färgen blå.

Jag hade inte ägnat en tanke åt det. Mitt lejon var helt och hållet blått. Päls, man, klor, allt.

När dem frågade om jag ville göra om mitt lejon, sade jag helt och hållet nej. Svaret på det blev en uppläxning. En lektion i att jag skulle sluta bråka, och att jag var tvungen att göra om mitt lejon för att det skulle vara rätt...

Hade det varit idag hade jag gjort om lejonet, men istället hade jag målat hela katten röd.(Det är en bättre färg)

Men jag var bara 6 år. Jag gjorde om mitt lejon, så att det kunde hänga ibland sina lika okreativa kopior. 

Men ni kan lita på att ögonen på mitt lejon var ilsket blå.