Mononoke

Jag har haft lite problem med teknologin under veckan. Det har inte varit svår lagat över huvudtaget.
Däremot har det varit väldigt dyrt...

Hursomhelst så är det hela  fixat nu och det bör inte förekomma några fel problem på den fronten på ett tag.

Det är fel att säga kanske, men man är på ett sätt väldigt låst när man inte har något internet. Det är inte som när bilen är trasig, men ändå är det bara den liknelsen jag kan dra. Internet har alltid varit en källa till nyheter, underhålling och ett sätt att bara rensa huvudet på, och när det försvinner var det till en början svårt att fylla dem stunderna med något annat.

Det jag gjorde under den här veckan utan att vara uppkopplad var att se på en film som jag tänkt se om väldigt länge.
Jag har - som många andra utav er - varit ett fan till studio Ghiblis filmer ända sedan jag var ett barn. Jag har sagt det förut att anime inte är något som till tilltalar mig något vidare. Ändå är det något med Hayao Miyazakis filmer som berör mer än andra filmer ofta gör.

I veckan såg jag `Princess Mononoke´ för andra gången i mitt liv.
                                            

Detta är ingen film för barn. Det är en våldsam saga om gudar som förlorat hoppet till människan, och om människan som förlorat tron till gudarna. 

Historien handlar om unge Ashitaka, vars by blir angripen av en vildsint demon. 
Ashitaka lyckas att fälla monstret, men inte innan demonen- jag vet inte riktigt vad man ska kalla det - förhäxar Ashitakas arm.

Han ger sig ut i världen på jakt efter ett botmedel.
På hans resa möter han en munk, som berättar för honom att den store skogsanden kanske har krafter nog att hjälpa honom.
Han tar sig till skogen där han möter på två skadade män. Samtidigt som han också råkar på en flicka som har sällskap av två vargar. 

När Ashitaka hälsar på henne, ger hon sig bara iväg, eftera tt ha slängt honom en ogillande blick.
Ashitaka för männen till säkerhet till  `Irontown´, där han får veta att staden angrips av vargarna och flickan.

Han hamnar i mitten av ett krig mellan naturen och mänskligheten.
 

Jag vill inte berätta mer än så. Det är verkligen en film man måste se.
Då det är svårt att diskutera att miljön är det centrala tema, så har ändå min favorit scen mer att göra med liv och död. 
                     

Jag skulle kunna se om hela filmen enbart för den scenen. Den är så fruktansvärt vacker och så tragiskt att den griper tag hårt om hjärtat varje gång.

Han ni inte sett filmen än, rekommenderar jag er starkt att göra det. Det är en sådandär film som inte vrålar ut sitt meddelande genom ansträngd dialog och gnälliga tonåringar. Utan istället sakta, lugnt och tyst visar hur sorgligt det är, samtidigt som musiken gör ett bra jobb med att öka effekten på det känslosamma. 

Ses imorgon.