Miljontals mil härifrån.

Jag har tänkt mycket på senare tid. Nu när den sämsta sommaren i hela mitt liv är slut. Det är väldigt svårt att hålla humöret på en positiv nivå ibland. Det jag har gjort nu i drygt en månad är att fylla livet med saker att göra. Hållit mig själv upptagen så att tankarna inte vandrar i väg allt för mycket. 

Men nu har det nått det steget då det man sopat under mattan så länge försiktigt börjar titta fram igen. Även om man inte förnekat att det hänt, så har jag undvikit det.

För cirka tre år tillbaka träffade jag en tjej. Vi läste båda upp några kurser vi skulle behöva för att kunna läsa vidare vid högskolan.

Det var ingen snabb vänskap. Faktum är att jag tyckte hon var lite av en snobb. Högdragen, högmodig och faktiskt väldigt ful i munnen. Någon som värderade det yttre lite för mycket. Jag vet nu i efterhand att hon tyckte liknande om mig. Att jag både kunde framstå som arrgoant och dryg.

Det var därför det bildades en otalad fientlighet emellan oss. Vi tyckte egentligen inte illa om den andra - vi kände ju inte den andre ännu - men eftersom vi båda dömde varandra för snabbt, så blev det som en osynlig vägg emellan oss.

Men vi läste samma kurser. Vi gick samma vägar till lektionerna varje dag, utan att säga ett ord till varandra.
Ända tills en dag, då jag kom försent till en psykologi lektion, och upptäckte att den enda platsen som var ledig var bredvid henne.

Buttert fick jag släpa mina ben till den lediga stolen, och genast fyllde en stenhård stämning ytan emellan oss.
Självklart blev det en grupplektion, då man skulle arbeta två och två. Och eftersom jag inte kände någon i klassen, så fick man svälja den beska biten och arbeta med henne...

Vi hade skit kul.

Vi hade mycket gemensamt. Tjejen som jag först tagit för en ytlig tråkmåns, var egentligen en glad, tuff tjej som hade väldigt lätt till skratt. Dock var hon fortfarande väldigt ful i munnen. Jag har nog inte lärt mig så många svordomar ifrån någon annan tidigare. Ord som jag inte tyckt var fula förut, blev helt plötsligt VÄLDIGT vulgära när hon använde dem.

Inte nog med att vi läste samma kurser för att bli behöriga. Vi tänkte också läsa samma kurser vid högskolan.
Så vi blev ett team på två personer. Vilket var skönt, då vi båda också kom in på samma linje. Man hade någon att luta sig emot. Vi hade sett varandra varje dag i ett år redan, och nu skulle det bli tre och ett halvt år till.

Man kommer nära varandra på den tiden. Man lär sig liksom att läsa av varandra, så att man inte ens behöver fråga om något är fel.
Till henne har man alltid kunnat ringa eller skriva till, vilken tid på dagen eller natten det än var. Hon var aldrig för långt borta för något.

Och nu om några dagar ska hon begravas.
Och för första gången känns det som att hon är miljontals mil härifrån.