Jag hör ofta många skribenter som ofta uttrycker sin brist på inspiration.
Då den mekaniska biten i huvudet som stod för fantasi och kreativiteten inte längre rullar på som den gjorde förut. Att inte längre komma på vart karaktärer är på väg, platsers historia, bakgrundshistoria, namn.
När allt detta bara tar slut, och man fumlar runt i mörkret och hittar inget användbart.
Jag bävar för den tid, då det oundvikligen kommer att drabba mig också.
Jag känner just nu att jag kan finna något i det mesta. Jag blir lätt påverkad av saker som jag ser, både runtomkring mig, eller som jag läser.
Bara ett ord, kan få mig att bygga upp ett helt scenario i mitt huvud. Bara en bild kan få mig att bygga en karaktär.
Det är så jag har levt mitt liv länge. Och om det bara skulle sluta. Att när jag ser på bilderna eller läser ett stycke, eller hör någon replik, och ingenting händer i maskineriet där upp.
Jag skulle bli tokig!
Det är tur att jag inte har större problem än så just nu. Att det ända jag har just nu är oron över att det skulle hända.
Ses imorgon.