Jag älskar Fallout.
Det är onekligen min favorit serie med spel. Ändå tror jag aldrig handlingen i något av Fallout spelen har varit något mer än medioker. Jag menar, i första spelet ska du hitta ett chip som renar vattnet åt invånarna i valvet du kommer ifrån. Hela historian går ut på att man ska leta efter det.
Och det är det som är så himmla bra. För det behövs inte någon unik, eller filosofisk berättelse för att få Fallout att funka.
Det är världen som är själva stjärnan här, och världen har mycket att berätta. Den dystopiska ödemarken som lämnades kvar efter ett två timmar långt krig, som ödelade hela världen.
Jag väljer att mest prata om Fallout 4, då det är spelet som jag har - tämligen - färskt i mitt minne.
Spelet handlar om att du är en Mor eller en far, som blir intagna i valv 111, där familjen blir utsatta för kryoteknisk sömn.
Ni blir uppväckta ur sömnen av ett par främmande ansikten, som i valvet - där blåa overaller är det största modet - inte passar in, då dem är både beväpnade och bär rustning.
Dem öppnar din makes eller makas fryscell, och... Skjuter honom eller henne och norpar samtidigt med sig er son.
Det som följer är ett långt letande efter Shaun som blev bortrövad. Även om storyn kanske kan väcka några känslor hos er, så är det för mig, det man hittar i världen utanför huvudstoryn som verkligen berör.
Ibland är det inte ens en del av någonting större, utan kanske bara en lapp eller ett kassettband som någon spelade in, innan bomberna föll.
T.ex. När jag kom ut ur valvet, och möttes av solljuset och den nu, ogästvänliga världen, så satte jag genast av emot höger.
Jag sprang inte ner till mina gamla hemtrakter, utan satte istället av till höger, där jag fann en övergiven stuga.
Det finns inte mycket som är helt i stugan. Trasiga möbler, ruttnande väggar och ihåliga fönster är det som finns där inne. Men det är inte det som drar till sig uppmärksamheten.
På golvet ligger det en gammal madrass. Ovanpå den här madrassen ligger det ett skelett, iklädd en grön klänning.
Det finns inget uppdrag som leder hit. Det finns ingen som nämner flickan någonstans.
Men om man gräver i hennes väska som ligger vid hennes fötter, så kan man hitta ett band, där hon har spelat in sina sista tankar innan det två timmar långa kriget bröt ut.
Genom bandet får man veta att hon var en tonårig flicka som rymt hemifrån, efter ett bråk med sina föräldrar.
October 22, 2077.
I finally told them tonight, and it was bad. Real bad.
Dad was shouting, telling me I should be ashamed, that I had to get out of the house.
Mom just cried, and somehow that hurt worse than anything else.
She didn't say a word, not even when I packed my things.
I can't go to John. He doesn't even know yet.
Maybe he'll never know.
If it weren't for the cabin I wouldn't have a place to sleep. Just need some time to think.
Last time I was here, I was just a little girl playing clubhouse in this old cabin.
Now I'm really scared.
Will anything ever be right again?
Det är sånt här som gör Fallout till en sådan bra serie. Det är inte en historia om "En hjälte som räddar världen." Man är bara en kille eller tjej, som hamnat i en värld där man måste slita och kämpa med näbb och klor för att överleva.
Världen man spelar i är otroligt intressant. Men det är världen som fanns innan som gör den så fängslande.
Att även hur många år som än går, hur många bomber som än faller. Det spelar ingen roll hur många Dödsklor och Super Mutanter som skapas.
Krig. Krig förändras aldrig.
Ses snart.