En strid mot min hund.

Först och främst vill jag säga att jag har ändrat om hur hemsidan ser ut nu. Och jag måste säga att jag är mycket nöjdare med resultatet, än vad jag var med det tidigare utseendet. 

Med det sagt så skulle jag nu vilja berätta om min nya hund.
Det är en schäfer valp som är ungefär fyra månader gammal. 
Han är en väldigt glad, sprallig valp som älskar att leka över allt annat.
Och han är ett hår av hin.

Han är så omåttligt smart för att vara en hund, och han använder den intelligensen till ondo.
Han har inte lov att ta saker ifrån bord eller stolar.
Han får inte ta skor, kläder, fjärrkontroller, datorbatterier, kuddar, handukar, bestick, skärbrädor, skålar, små koppar, stora koppar, hinkar, spadar, etc.

Självklart är det så att han tar allting av det ovanstående. Och självklart vill han att jag ska jaga honom när han gör detta.

Jag har fått berättat för mig, att jag inte ska jaga honom, då han kommer att se det som en lek, och då bara kommer fortsätta. Utan att jag istället ska ge honom godis, och beröm för att han släpper det han tagit.

Denna metod har inte funkat alls för min del, även om jag kan förstå att den kanske funkar för andra.
Min hund ser istället det här som att han får beröm för att han tar saker.

Och han fortsätter med sin procedur, dag ut och dag in. 

Ta något. Springa Iväg. Gömma sig under bordet. Upprepa.
En stridsplan Napoleon Bonaparte skulle vara avundsjuk på...

Det är när han är under bordet, jag själv, då gör mitt motangrepp. 
Armerad med en av hans leksaker, kryper jag in i hans domän, för att återta det som stals ifrån mig.
Hunden ser mig, men det som verkilen fångar hans blick är hans leksak - som jag tagit som gisslan.

Så jag slänger den förbi hunden, som förblindad av sin älskade (jag tror det var en liten mjukis kanin en gång i tiden) leksak, som seglar igenom luften, inte märker hur jag norpar åt mig det stulna föremålet. 

Sedan flyr jag fältet! (Menat att jag reser mig lugnt upp. Säger "Fy dig." och går sedan iväg för att forsätta med det som avbröts.)

Men min hund ger sig inte så lätt. Han stormar rakt emot mina arma hälsenor, och med käkar, som förvisso är svaga, men med valptänder vassa som rakblad, ändå kan orsaka rikligt med skada på en ovetande husse som trodde att slaget var över.

Det som följer är ett par svordomar, och ett par små ynkliga skällanden, då vi båda är griniga på varandra.

Han är hemsk. Han är jobbig, irriterande och han gör ingenting rätt, eller någonting som jag vill att han ska göra för den delen. 

Sitta?
Ha! Glöm det.

Och jag skulle inte byta ut honom för något i världen.