Idag ska i prata om något vi alla pratat om hundra gånger tidigare, och det är spöken!
Detta är dock ett specifikt spöke vi ska prata om idag, som också har en historia bakom sig.
Jag själv har aldrig varit rädd för spöken...
Okej, jag är fortfarande rädd för spöken, men inte alls som jag var när jag var yngre.
Det hände många gånger som jagm min bror och våra kusiner tälltade utomhus i vår trädgård. Dem mörka nätterna gick ofta ut på att berätta så otäcka historier som vi kunde komma på. Detta slutade ofta i att vi alla blev rädda och barrikaderade oss, ingenting skulle få komma in dit vi var!
Den här myten, legenden, kalla den för vad ni vill, är en historia om kärlek, lögner, svek och mord.
Ändå är det en ganska kort historia, utan något fluff överhuvudtaget.
Men den är tragisk och lite otäck, precis som en bra spökhistoria ska vara... förutom att det här förmodligen, kanske, möjligtvis, troligtvis har hänt på riktigt.
Hursomhelst!
Det började... i Irland... Vart i Irland? Vem vet!?
Någonstans i Irland bodde det en vacker flicka, som hette Bettan... Näe, hon hette Eliza och hon var den vackraste flickan i hela byn. Det var något som alla var överens om.
Det sades att hon kallades för "Den vilda Rosen" då hon var precis lika vacker som rosorna som växte vid en närliggande flod.
Ändå, även om hon var så vacker, så hade ingen av männen i byn lyckats med att snärja henne. Om det var för att dem inte vågade närma sig henne då hon var så vacker, eller så hade ingen gjort något särskilt intryck på henne. Kanske var det bara så att hon inte var intresserad av männen i hennes närhet.
Jag bara spekulerar nu...
En dag kom det en ung, stilig man till byn där Eliza bodde. Precis som dem andra männen i byn, blev också denna förtrollad av hennes skönhet.
Samma dag som dem såg varandra för första gången, gick mannen hem till Elizas hus och knackade på.
När Eliza öppnade hälsade han artigt, och sedan omfamnade han henne och kysste henne djupt.
Wow...
Andra dagen kom han tillbaka till henes hus. Denna gången bar han med sig en enstaka röd ros, som han gav till henne.
Han sade till henne, något hon säkert hade hört hundra gånger innan, att hon var den vackraste flickan han någonsin sett och han önskade att hon ville möta honom nere vid floden dagen efter.
Hon gick med på det. Hon kände onekligen något för mannen, om det var det mystiska över honom och det att han enbart stigit fram till hennes dörr och kysst henne, gjorde hene säkerligen intresserad av vad det skulle kunna vara för man.
Hon tackade "ja", och lovade honom att hon skulle möta honom nere vid floden.
Den tredje dagen möttes dem igen. Dem vandrade längs vattnet, delade en och annan kyss och pratade med varandra.
När Eliza såg ner i vattnet och vände ryggen åt mannen i en sekund, slog han henne i huvudet med en sten.
Han slog henne i huvudet tills hon dog. Det sägs att under tiden han utförde det hemska dådet, att han ska ha viskat "All skönhet måste dö..."
Han lämnade henne i vattnet, blint stirrande upp i himlen. Innan han gick tog han en ros och lade den mellan hennes tänder.
Det sägs att hon ibland vandrar på platsen hon dog på, mellan rosorna och floden som sköljde iväg hennes kropp. Hennes tidigare vackra utseende helt och hållet förstört efter vad den onda mannen gjorde mot henne...
Det är en historia jag hörde första gången idag, men den har haft ett inflytande på många håll redan.
En låt vid namn "Where the Wilde Roses Grow" av Nick Cave har historien om Eliza Day som inspiration.