Besökare är ibland rätt besvärliga ändå.
Jag har idag haft besök av en person som, jag tycker mycket om, men som alltid brukar stanna längre än vad den är välkommen.
Ni har säkert känt av känslan själva. Att man bara vill bli lämnad ifred. Att man vill ägna tiden åt sig själv, eller något annat, som i sin egen vardag skulle kunna vara nyttig. Men istället måste man ta hand om denna andra person.
Jag klagar över petitesser, då jag är lyckligt lottad att jag har personer runt omkring mig överhuvud taget. Och onekligen har någon jag varit på besök hos, känt av samma sak, fast då, emot mig. Så egentligen så är det fel av mig att klaga, eller hur?
Njae... kanske inte. Det är inte sunt att inte få avreagera sig, sålänge man vet med sig att man också kan vara den som är ivägen ibland.
