Mod i barm

Jag tänker berätta något personligt för er. Jag har arbetat med den här hemsidan i snart ett halvår, och ni har börjat bli en del som skriver till mig nu. Faktum är att ni är betydligt flera än vad jag hinner med att svara på. Jag hade inte alls räknat med att det skulle gå så fort.

Har jag inte svarat er ännu, så ska ni veta att jag uppskattar era mail. Oavsett om det är för att ge kritik, eller enbart för att hälsa, så är det något som gör allt det här betydligt lättare och framför allt roligare.

Något som ofta dyker upp i min inkorg är frågan om jag har någon Facebook. Om man kan hitta mig där, och om jag då skulle kunna tänka mig att vara vän med er.

Jag kommer förmodligen aldrig att skaffa någon Facebook. Det betyder inte att jag inte vill vara vän med er (hehe...)
Det har blivit mer av en princip sak, och det är ingenting jag lätt kommer att ändra på. 

Vi ska gå tillbaka två år i tiden.

Jag jobbade på ett äldreboende under sommaren för att dra in lite pengar. Jag hade planer då att flytta ihop med min dåvarande flickvän. Jag hade redan börjat skriva på romanen och jag hade massor av idéer redan då. Myria såg inte riktigt ut som det gör nu. Jag tror faktiskt inte ens Guthvir existerade ännu på den tiden.

 Jag umgicks mycket med mina vänner då. Dem finaste vännerna man kan tänka sig, och några jag aldrig skulle byta ut för något i världen. 

Vi var ett stort gäng på åtta tjejer och fem killar. Man bodde lite utspritt efter vi alla slutat skolan. Men vi hör ändå av varandra regelbundet fortfarande. Faktum med att jag har haft besök av tre utav dem nu ifrån måndag, tisdag, onsdag, och ska träffa resten nu i helgen...

I alla fall...

Min flickvän hade en storasyster. Hon var lika gammal som jag själv, då jag var två år äldre än min flickvän var. Hon var ibland med oss hela gruppen. Det var en tillbaka dragen tjej, och hon hade kanske inte många egna vänner. Hon sade inte mycket och hon kunde kanske ibland vara lite klumpig med det som kom ut ur munnen.

Men hon hade hjärtat på rätta stället.

Hon jobbade som frisör på dagarna och hon hade en stor kärlek till att måla. Något som hon ägnade mycket tid åt på sin fritid. Hon lade faktiskt upp många av sina målningar på sin blogg. 
Jag vet ingenting om att rita och måla...(Monstret ifrån svarta lagunen har mer stil än jag) Så allt jag kan säga om hur hennes bilder såg ut är att dem var fina.(<--- ni ser...ingen stil alls. )

Jag tycker om sånt. När man med mod i barm, vågar visa människor en del av sig själv. Något man själv skapat. Som man är stolt över. Hon vågade göra en blogg där hon visade upp sina skapelser. Ett litet ställe där hon kunde ha friheten att kanske utveckla sin kreativitet, och träffa andra som hade samma drömmar och intressen som hon själv.

Det var inte alla som tyckte hon skulle göra det.

Gamla klasskamrater till henne. Rivaler till en kille hon tyckte om. Dem kom snabbare än man kan tänka sig. Som en bisvärm, fyllde den hennes Facebook. Hon fick många besökare på den tiden. Många som kom och såg vad hon hade skapa. Men det var ingen som hade något snällt att säga.

Det sades dem mest vedervärdiga orden man kan tänka sig. Rykten spreds som en löpeld om henne. Jag tänker inte säga vad dem skrev, eller vad som sades. Men allting slog ner på henne som en atombomb, hon inte ens visste var riktad emot henne.

Man gav ut hennes nummer till främlingar, som ringde till henne och smsade med skamliga förslag. Jag kommer till och med ihåg att jag såg hennes nummer, sitta nerklottrat på en toalettvägg inne på en krog, med undertexten, "Ring om du vill ha kul".

Man såg att det tog knäcken på henne. Även om hon inte sade något. Ändå så fortsatte hon med sin blogg.  Fortsatte måla ett bra tag framöver, utan att hejda sin framfart, trotts alla plågoandar.

Jag minns en dag, då jag hade kommit hem till min flickvän tidigare än väntat. Och jag var själv i huset med hennes storasyster. Hon satt i soffan och jobbade med sin blogg, med datorn i knäet. Och jag kunde inte låta bli att fråga henne, varför hon fortsatte när dem var så förjävliga emot henne.

Hon svarade: För att det gjorde henne glad. Hon förnekade inte att all mobbning påverkade henne, eller att hon inte brydde sig om det. Men hon sade att hon inte tänkte låta några som enbart var ute för att skada henne, förstöra något hon tyckte om, och som hon ägnat så mycket tid till. Det påverkade mig mycket. Vi pratade inte mycket mer med varandra efter det. Jag gjorde slut med min flickvän (Vi båda är vänner fortfarande), och vi såg inte varandra mer.

En mörk Juli 2014, får jag ett samtal från min tidigare flickvän, som med gråten i halsen berättar för mig om det hemska som hänt.

Hennes syster hade tagit sitt liv, och hon fanns inte mer. 

Jag hör ofta människor föra argumentet, att ta sitt eget liv är en feg utväg. Jag kan hålla med om det till en viss del. Saken är den att det aldrig är så svart eller vitt som man kanske hade önskat att det var.

Hon var en av dem modigaste människor jag kände, vilket hennes familj också säger att hon var. Vad ni själva tycker om den här saken vill jag att ni håller för er själva. Jag förstår att det finns många olika åsikter kring den här frågan, men jag ber att ni respekterar min.

Jag har ingen tolerans till mobbning längre. Dem som ägnar ens en sekund till att  försöka skada, eller såra någon annan så intensivt att den här personen inte vill leva längre, är lägre en skit. Dem är avskum och maskarna i jorden betyder mer för mig än vad dem gör.

Så det kommer inte bli någon Facebook för mig. Ingen Instagram eller liknande heller. Jag kommer hitta en annan plats som kan bli en samlingsplats för oss här. Men Facebook tänker jag inte ta del av. Även om jag vet att sidan används till många bra saker också, så får jag en bitter smak i munnen av att bara se namnet. 

Vi alla saknar henne. Och det har påverkat oss vänner på olika vis. 
Det är på grund av henne som Tidernas Fantasy existerar till att börja med. Det är då också hennes förtjänst att jag fått prata med så många av er.

Hon jobbade så hårt med det hon tyckte om. Det är något jag respekterar hos människor. Folk som skryter om hur dem sovit på jobbet, eller hur dem tryckt ner en annan människa. Jag förstår mig inte på sådana människor. Är lathet en sak man ska vara stolt över? Är det något att skryta med att man är ett kräk? Jag är inte fläckfri. LÅNGT ifrån. Men jag vill tro att jag alltid försöker be om ursäkt om jag gjort något dumt.

Man behöver inte göra rätt hela tiden. Det är omöjligt och man kan bli galen av att försöka. Men så länge man gör sitt bästa och inte slutar försöka, så är det mer än nog. 

Jag ska göra mitt bästa med att jobba lika hårt med den här hemsidan, som hon gjorde med sin. Det vill jag göra för er som läser.


Mod i Barm